Korad LP Springmist's Autumn Breeze 
22.10.1995 - 23.5.2007




Foto: Nina Svedegård


När Springmist’s Autumn Breeze föddes den 22 oktober 1995 och togs som parningsvalp efter Road Racing Assik och Springmist’s Fizzy Lizzy tror jag Wanda hade ett ögonblick av klarsyn. Hon såg i Breeze en framtida avelstik av stora mått, och då menar jag inte att hon blev 57 cm hög utan framför allt att hon var så mentalt stabil att endast hennes far, Assik, kunde göra henne rangen stridig på den punkten. Själv kände jag vid det laget vare sig Breeze eller Assik eller för den delen Wanda heller. När jag kom in i bilden var Assik tio och Breeze sju och Grace hade gått bort i början av 1999 samma år Breeze fyllde fyra. En av de saker jag fäste mig för hos Wanda var en hundbild med två små valpar som leker, det var Breeze och hennes kullbror Kotte, och jag fick höra historien om honom. Han tillhörde Willy och Gudrun Sandin som också hade en halvbror till Assik, Brasse. Nå, tillbaka till Kotte, innan han fyllt två år blev han förgiftad. Som valp hade han lägre motståndskraft än Brasse och överlevde inte. Jag har på annan plats i dessa hågkomster över Assik och Breeze vittnat om att det var Assik som var skyldig till att adoptera in mig i flocken. Breeze var en helt annorlunda personlighet än Assik. Där han älskade människor var hon mycket självständigare, kanske hon också älskade människor, men hon visade det inte så direkt som Assik gjorde. 
Jag kan väl säga att det var mycket svårare att komma Breeze in på livet, att få henne att visa att jag betydde något för henne. Det betyder ju inte att hon avvisade mig, men hon visade inte så ofta att jag var någon hon brydde sig om. Vändpunkten kom när jag drabbades av min andra hjärnblödning, medan vi fortfarande bodde kvar i Gnesta. Hjärnblödning eller stroke kan innebära olika saker för olika människor, men typiskt är att man drabbas av mer eller mindre uttalade balans- eller koordinationsproblem.

I det här fallet var det bara Breeze som noterade att det var någon skillnad på mig före och efter! När vi gick våra promenader tillsammans allihop i skogen var hon ytterst observant och passade mig som en barnvakt. Sedan den dagen var jag någon som behövde henne – och hon ställde upp!
Man kan säga att vår relation cementerades under den här tiden och nu var det inte alls längre ovanligt att hon visade sig kelig och kom och sökte upp mig för att få bli omklappad och masserad. Vid vissa tidpunkter fick vi äran att ha besök av Breeze i sängen, men mera sällan under en hel natt, det blev väl för varmt kan jag tro
Under den senaste tiden, när man kunde se att Breeze hade åldrats en hel del började jag ta ut Breeze på promenad ensam eftersom hon blev allt långsammare i promenadtakten, det passade bäst att vi åldringar fick gå gemensamt, och vi hittade en ung nuffehane som förälskade sig i henne. Och Breeze var inte alls opåverkad av manlighet, det tror jag att Griffin kan vidimera, att han fått klä skott för den s.k. överraskningskullen tror jag i grunden var fel. Jag är personligen övertygad om att det var Breeze som var den drivande i det fallet. 
Jag tyckte man kunde se på henne hur nöjd hon var, och tro mig, hon visste vad hon ville. Varför skulle jag missunna henne en kärleksstund med en ung snygg herre som han. Hon var för resten mycket mer intresserad av män än av kvinnor både bland hundar och bland människor, så det var bara i sin ordning att hon fäste sig mera vid Lennart och mig än vid Wanda och andra tjejer.
Lennart blev nog hennes idol för livet efter att han hade tränat henne och tävlat lite med henne i hennes ungdom. Det räckte med att säga: ”Ska vi åka och träffa Lennart?” för att få henne att studsa ut till bilen i raketfart!

Under våren 2007 blev Breeze plötsligt gammal. Vi tog en hälsokontroll på henne. Man misstänkte först borelia eller erlichias. men så var inte fallet. Själva tror vi att hon fått en mindre hjärnblödning då hon blev lite ostadig. Natten mellan den 21 och 22 maj hände något, troligen en ny hjärnblödning. Hon blev mycket ostadig och det återstod för oss bara att ta farväl och den 23 maj 2007 fick hon somna in för gott.
Tack för allt du gav oss Breeze. Du kommer alltid att finnas med oss i våra tankar.

LASSE