Till minne av Domino, Korad Springmist's Scary Monster
1999-2007

 





Smart, orädd, genomsnäll och alltid glad – så sammanfattar man nog bäst den där valpen som kom in som en stormvind i vårt hus. Vi hade haft collie förut, ja visst. Men inte en SÅN collie! Fast valpen som gav oss så många glada skratt och några gråa hår på kuppen, växte upp till en fantastisk hund. 

Trots alla våra misstag blev han så himla bra. En hund som kunde hänga med på allt. Han tyckte nämligen att allt var kul. Där vilade liksom inga sorger. Bortsett från att umgås med tikar så var han nog lyckligast när han fick bada. Då blev vår coola hund fullständigt vild av lycka. Barnen också förstås, särskilt lillhusse när han blev bogserad runt, runt i sin gummibåt timma ut och timma in. 

Några av Dominos mer udda favoritintressen var att jaga humlor, bita sönder ballonger och skottkärre-åkning. Varje gång husse tog fram skottkärran kom Domino springande, redo att hoppa upp för en åktur. Och vem kan neka ett par ivriga collieögon?!

Hans målvaktstalanger i fotboll var oroväckande bra. I alla när han gång på gång kastade sig med dödsförakt på husses "kanonkulor". Kanske var det så den där ena tanden spårlöst försvann en gång... 

Tävlade gjorde vi också. Trots alla mina nybörjarmisstag vann vi Collie-SM två gånger. Ena året i lydnadsklass 1, året därpå blev vi appellmästare i spår. (Den gången fick matte mitt under tävlingen fråga sina snälla medtävlare hur det nu var man gjorde på budföringen, igen. Så vems förtjänst den framgången var, kan man kanske ana...) Fast roligast var kanske ändå agilityn. Särskilt gungan, det bästa av allt enligt actioncollien Dompan. 

Så plötsligt kunde matte inte träna längre, på grund av fysiska orsaker. Det gick från allt till inget nästan över en natt. Fast med Domino var det, förstås, inga problem. Han softade, fördrev dagarna i trädgården och stod mer än gärna till tjänst i vardagslivet istället. Nu fick han hjälpa till att plocka upp saker. Han torkade tassarna själv genom att snurra runt på en handduk, han kom med tidningen och han sprang fram och tillbaka med skolböcker och glömda gosedjur mellan ytterdörren till uppfarten, varje morgon när det var bråttom. 

En riktig utehund var han. Ute hela dagen, om han fick bestämma själv. När han tyckte att matte skulle komma ut ställde han sig på bakbenen och tittade uppfordrande in genom fönstret till arbetsrummet. När matte tyckte att han skulle komma in såg han nästan förnärmad ut och gick bara med på det om man verkligen propsade eller om det var åska och drivis. Han hade ju mycket att stå i som "gårdshund". Han skulle ju tjingsa på promenerande pensionärer och alla dagisungar som alltid stannade och ropade på honom när de skulle till skogen. Och granntiken och joggarna och brevbäraren måste ju hållas reda på. Och inte minst, vår egen katt Missan. Ibland lyckades han stjäla lite kattmat ifrån henne och det var ju inte så dumt. 

Domino var frisk i hela sitt liv. Bortsett från en magsjuka och den gången han som vild valp sprang in i björnbärsnåret och rev sönder blinkhinnan, behövde vi bara åka till veterinären för att vaccinera. Han var inte en hund man oroade sig för. Tvärtom, var jag säker på att han skulle bli gammal med oss. Fram tills han blev hastigt sjuk så var han hur pigg som helst och hur glad som helst. Som vanligt. 

Just idag skulle han fyllt åtta år. Istället är det så tomt här hemma hos oss. Ingen som ligger och knorrar njutningsfullt med tassarna spretande rakt upp i luften, på kvällarna. Ingen som släpar stora grenar på skogspromenaden. Ingen att spela fotboll med för barnen och deras kompisar, ingen päls att borra ner näsan i. Ingen som städar bort matresterna under köksstolarna och ingen som ligger där halvvägs upp i soffan och väntar på den där sista biten av kvällsmackan. 

Jag tycker fortfarande att jag hör hans tassar på parketten och varje gång jag öppnar ytterdörren så tror jag att han ska stå där, redo att följa med till skogen. Jag längtar så efter den där pigga, bruna blicken, gosebitandet med de små framtänderna och möjligheten att pussa på den där go´a collienäsan. 

Domino var så speciell. Precis en sån hund vi önskade, fick vi. Vi saknar honom så mycket och vi kommer aldrig att glömma honom. Domino lever vidare genom sina 21 valpar och framförallt i våra minnen. Tack Bettan för denna underbara hund och för ditt helhjärtade engagemang. Tack också till "farmor" Wanda som var så förtjust i denna Assik-son. 

Matte Jeanette, Husse Patrik, Lillhusse Fredrik, Lillmatte Patricia. 

P.S I ärlighetens namn så hade Domino ett par dåliga sidor också. Hemma i trädgården sa han aldrig ett pip, oavsett hur dagisgrupper stojade eller hanhundar försökte mucka på andra sidan staketet. Domino bara kollade coolt och bevärdigade dem inte ens ett litet gläfs. Men på träning kunde han bara inte hålla snattran! Mina träningskompisar döpte mycket träffande om honom till Domingo (operasångaren ni vet). Husse påminner också om att han var en riktig slabbare. Han stängde liksom inte munnen när han hade druckit utan det blev alltid en avlång vattenpöl på köksgolvet. Vi saknar till och med de där pölarna nu, torra köksgolv är tråkigt.