Till minne av.........

 

mitzy_05.jpg (8703 bytes)
SLCH LP Mitzy
20/12 1987 -- 30/8 2000
bitte_04.jpg (8169 bytes)
LP Dantos Bitte
22/11 1989 -- 2/11 2000

Denna sida är tillägnad våra älskade "gamlingar" Mitzy och Bitte som inte längre finns hos oss.

Båda föddes på slutet av 80-talet, dom fanns i vår närhet under halva våra vuxna liv och dom följdes åt till hundhimmeln med bara ett par månaders mellanrum, så därför tycker vi det känns rätt att dom också får denna sidan tillsammans.


Mitzy föddes strax utanför Lidköping i Västergötland 20 december 1987.

På bilden är hon 5 veckor gammal och vi tog den då vi var och tittade på valparna första gången.
Hon var vår första hund och vi hade inte särskilt stora hundkunskaper alls på den tiden så vi köpte henne helt enkelt på en liten radannons i den lokala morgontidningen, men det visade sig att det blev en riktig bra hund av det lilla knytet i alla fall även om vi inte kände till något om hennes föräldrars egenskaper.

Hennes pappa hette Hassleholms Sirocco och mamman var Hassleholms Irja.

 

Hon hade tre speciella egenskaper som kännetecknade henne. Hon var stor, hon hade en väldig aptit och hon hade dessutom två väldigt ståndaktiga ståndöron. Den senare egenskapen visade sig tydligt vid bara några månaders ålder då det inte längre gick att få hennes öron att tippa ens en gång med en femkrona och häftmassa i varje öra. På något sätt passade hennes öron väldigt bra ihop med hennes personlighet så dom fick peka åt det hållet dom ville, det var ju trots allt så hon var skapad.

 

När Mitzy var runt ett år gammal började Anna träna lydnad med henne. Både hon och Mitzy var glada amatörer på området men när Mitzy var ett och ett halvt år gammal började dom tävla i lydnadsklass och det gick faktiskt riktigt bra. Fyra raka uppflyttningar i ettan, fyra i tvåan och sedan var hon bara några ynkliga poäng från att bli lydnadschampion på sin tredje tävling i trean (man blev SLCH i klass III på den tiden), men det ordnade sig på nästa tävling. Efter trean fortsatte dom i elit under några år och utöver lydnaden tävlade dom mycket i agility tillsammans och det blev även några söktävlingar.

Hon blev riksmästare i lydnad på Collie-SM 1993 med husse Jörgen som tillfälligt inhoppad förare och året efter kom hon och Anna på 2:a plats.

Totalt tävlade Mitzy 32 gånger i lydnadsklasserna och hon fick uppflyttningspoäng vid 22 tillfällen.

 

I januari 1990 var det dags för nästa lilla knyte att göra entré här hemma.

Bitte som kom från kennel Dantos föddes 22 november 1989 och anledningen till att vi skaffade henne var att vi båda tyckte att hundägandet, träningen och tävlandet var så roligt att vi ville ha varsin hund.

Vi hämtade henne i Mariefred då hon var åtta veckor gammal och hon kom snabbt tillrätta här hemma och blev kompis med Mitzy som då var två år gammal.

Hennes pappa hette SLCH SBCH SUCH Speedlines Black Pepper och hennes mamma hette SLCH S(elit)LCH Tjh Byrilstorp's Golden Grace.

 

Bitte växte upp och blev en mycket vacker collie, lång med mörka sobelfärger och mycket vitt, så mycket vitt att hon även fick en vit fläck på ryggen, hon var med andra ord vitfaktorerad (och det får man egentligen inte vara). En del kallade det för skönhetsfläck, men för oss var det en "Bitte-fläck" och det var få som kunde hålla sig från att klia henne på ryggen, just på den där vita fläcken. Husse Jörgen satte igång med lydnadsträningen tidigt och när hon var tio månader och några dagar gammal debuterade hon i lydnadsklass I och blev uppflyttad. Hon kom till lydnadsklass III men sedan var det agility som blev hennes gren. Hon älskade den sporten och hon var väldigt vig och smidig under hela sitt liv.

 

Bitte och Mitzy var två helt olika personligheter. Mitzy var en egensinnig individ och mycket speciell. Hon var skärpt, lydig, hade ett stort "ordförråd" och klurade ofta ut saker på egen hand. Ett exempel på detta var då hon fick godisbelöning när hon plockade upp tappade bestick från golvet och för att få belöning lite oftare gick hon till slut helt sonika fram till matbordet och hämtade besticken själv och släppte på golvet för att kunna plocka upp dom igen.

Bitte var den "eviga valpen". Hon blev aldrig riktigt vuxen utan var lika barnsligt kelig och lekfull under hela livet. Hon var den som kunde busa med sig själv utan att någon satte igång henne och ofta gick hon och tuggade och kastade runt med sina pipleksaker och kramdjur. En av hennes ofta återkommande högtidsstunder var när hon fick en plastflaska eller tomkartong som hon kunde bära upp i soffan och ligga och tugga sönder.
Hon var väldigt kelen och hon kunde när som helst komma fram till någon av oss och lägga tassarna på axlarna.
Bitte trivdes bäst tillsammans med flockens ranglåga individer för dom kunde hon leka och busa bäst med.
En av dom roligaste perioderna i hennes liv var när vi hade Yummys första valpkull på våren 1998. Hon älskade dessa valparna och hon låg ofta i valplådan och pysslade med dom. Alyssa som var den av valparna vi behöll saknar Bitte jättemycket för hon var både hennes kompis och "extramamma".

 

 

Mitzy hade haft ett långt och aktivt liv och hennes kropp började nu till slut ge upp. På våren 2000 bestämde vi att vi skulle ge henne en fin sommar och låta henne somna in på hösten.
Den 30 augusti åkte vi med henne till Kalmar Djursjukhus för att sätta punkt för ett tretton år långt liv. Bitte fick hålla henne sällskap en stund innan hon fick den första lugnande sprutan under ett träd utanför djursjukhuset.
Det var en mycket vemodig och sorglig upplevelse men hon somnade in lugnt och fint och det kändes som en värdig avslutning på ett långt och lyckligt liv.

Två månader senare hände något helt oväntat. I slutet av oktober blev Bitte plötsligt sjuk och blev inlagd på djursjukhuset. Hon blev allt sämre och prognosen var inte god. Efter några dagar fick vi reda på att hon troligen inte skulle klara sig och dom sista två dygnen tillbringade vi varje minut vid hennes sida. På dagarna fick vi ett eget rum på djursjukhuset där vi kunde vara hos henne från morgon till kväll och på nätterna var hon hemma med oss. Hon hade aldrig ont, hon var bara väldigt trött, men hon var trygg när vi var tillsammans med henne.
På eftermiddagen 2 november konstaterade man det man hade misstänkt, nämligen att hon hade en blödande tumör i buken och vi var tvungna att ta det fruktansvärda beslutet att hjälpa henne somna in vid elva års ålder.
Hon fick uppleva ett sista lyckligt ögonblick när vi matade henne med korvbitar samtidigt som hon fick avlivningssprutan av veterinären och efter bara några sekunder somnade hon helt stilla in med en korvbit i munnen, helt ovetande om vad som hände.

Att vi förlorade Mitzy var mycket sorgligt, men det var något vi var förberedda på och hon hade sitt liv bakom sig. Bittes död var däremot helt oväntad. Hon var ju så själsligt och kroppsligt ung och hon hade så mycket kvar av livet framför sig och hon älskade verkligen att leva.
Mitzy lämnade oss med oändligt många minnen av händelser som har varit och som vi aldrig får uppleva igen, men Bitte lämnade oss mitt i livet med så mycket kvar att ge. Hon skulle ju få fortsätta busa med Yummys valpar, Alyssa och Bess, i många år till och vara vår älskade lilla Bitte som kröp upp i sängen eller i soffan bara för att kela lite.

 

Det känns fruktansvärt att förlora dessa båda älskade hundar på så kort tid och det känns som en stor del av livet nu förändrats till ett minne av något som inte längre finns.
Vi har levt så nära våra hundar så att det är omöjligt att göra någonting utan att påminnas om våra gamla colliedamer. Alla rum i huset, möblerna, bilarna, tomten, skogen, fotoalbumen, så gott som allting runt oss bär spår av Mitzy och Bitte.
Ingenting kan någonsin ersätta förlusten av våra älskade vänner men förhoppningsvis kan Yummy, Alyssa och lilla Bess hjälpa oss att bearbeta sorgen.

Tack för dom fantastiska åren vi fick tillsammans med er och vi hoppas att ni hittat varandra i hundhimmeln så ni har sällskap.

Anna och Jörgen